Och när min väldigt magsjuke pojkvän hade kastat upp den lilla lunch han fått i sig möts han av ett glatt "Nämen Hejsan" av sin nuvarande chef. Det var bara att ta på leendet och diskret torka febersvetten ur pannan.
Väl på planet gick allt bra och trots att vi fick vänta typ 30 minuter på bussen hem så gick det ok trots ökenvärmen och förstora väskor.
När vi kommer hem tar jag en koll i kylskåpet efter middagsmat. Kollar datum på några burkar, slänger dem. Kollar datum på äggen, slänger dem, kollar datum på fil, mjölk, yoghurt, salsa, honung och slänger allt. Kollar i fruktlådan. Tar ut två påsar med mögliga morötter, skabbiga lökar, ett intorkat äpple och någonting som jag absolut inte för mitt liv kunde identifiera. Kan ha vart en ingefärsrot, men jag är inte säker.
Så det var bara att ta på sig skorna för att gå till affärn. Men det tar ju sån tid så jag kom på att jag kan ju låna killens cykel. SMMMAAARRT tänkte jag! då går det snabbt!
Glömmer bort att han är 1.85 lång och att sadeln går upp till hakan på mig. Jag når inte ner till tramporna så jag får stå och cykla.
Men jag tänker att det ska nog gå ok iallafall.
Bra tänkt...
Väl iväg så går det ganska bra. Det är uppförsbacke till affären och då har jag ju en ursäkt att stå och cykla. Om nu någon som gick förbi hade undrat.
Jag går in på Coop och handlar. Det blir ganska mycket för det fanns ju ingenting hemma. Det är mycke tunga saker med, mjölk, yoghurtm potatis, tonfiskburkar och så vidare.
När jag kommer tillbaka till cykeln, som är så skitig att den är grå och inte blå, tycker jag att det är såå najs att det finns en cykelkorg på den. En rackarns tung påse sätter jag i korgen och den andra på höger styre. Vilket gör att cykeln välter.
Jag svär lite grann (inte så högt för en barnfamilj är ju i närheten) rätar upp cykeln och leder den över affärsgatan.
Den drar hela tiden åt höger för påsen är så tung. Jag spjänar emot och tänker att det nog blir bättre när jag cyklar.
Men först måste jag över en enorm byggarbetsplats där det bara är höga trottoarkanter och sten på gatan. Det är som ett gatlopp. Jag väjjer och lyfter, duckar och spjänar.
Tillslut står jag i övre delen av backen som går ner till mig. Det är fri lejd framför mig.
Jag ställer mig på cykeln och börjar rulla.
Det är inte alls lättare att cykla. Det är svårare. Farten blir högre och högre och hela cykeln "wobblar" fram och tillbaka.
Jag klämmer lite lätt på handbromsen. Cykeln tvärnitar. Den är ûberkänslig, handbromsen alltså.
Påsarna slänger hej vilt och drar i cykel. Jag blir skitarg.
Försöker igen och nyper lätt på bromsen, rullar ganska snabbt ner för backen. Jag är så koncentrerad på cykeln, vägen och påsjävlarna så käkarna lätt hade kunnat krossa sten.
När backen är slut försöker jag cykla lite. Det är svårt och för varje cykeltag så slänger påsen.
Jag cyklar förbi en rad med bilar på höger sida. Plötsligt och utan förvarning känner jag hur en av påsens handtag går av. Jag får panik och nyper kraftigt till med handen runt handbromsen!
Cykeln TVÄRNITAR och ställer sig på framhjulet! Efterssom den är så tung framtill av påsen i korgen så flyger hela cykeln utom framhjulet upp i luften, slår till mig och dunkar sedan in i bilen som står parkerad lite för nära.
BONKBONK säger det. Jag blir skitskraj. Tänk om det har blivit märken...Jag kollar lite snabbt på Volvons lack, ser inget men är inte säker på att det inte blev nåt.
Knyter högt svärandes ihop påsen som har gått sönder och lägger den PÅ den andra i cykelkorgen. Nu ska jag fanimej GÅ sista biten hem
Det är varmt som i Sahara och jag har skavsår som inte är från denna världen. Och så är jag kissnödig.
Jag ringer min pojkvän.
Jag, väldigt argt - Kan du komma ut och möta mig?
Han, - vaddå, vad är du arg för?
Jag, - Kan du bara komma ut?
Han - Men säg vad som har hänt...
Jag - KOM BARA UT SA JAG.
Äntligen framme vid huset ser jag min kille, han står inne i glasburen vid ytterdörren. Han tittar bortåt åt fel håll. Jag försöker desperat balancera cyklel, telefon, matkassar och en överfylld kissblåsa samtidigt som jag försöker få hans uppmärksamhet.
Tillslut, efter vad som känns som en evighet, får han syn på mig.
Går han ut på gården? Nej!
Ställer han sig och sticker ut huvudet ur dörren och frågar " - vad är det som är fel, gumman"? JA!
Jag - Men kan du hjälpa mig då?!
Han - vad är det som är fel, varför lät du så arg i telefonen?
Jag - MEN KAN DU TA EN PÅSJÄVEL ELLER NÅT?
Han ser förvirrad ut. Ser han inte att jag håller på att dö?
Han tar några trevande steg fram till cykel och tittar, TITTAR, i korgen.
Han - ojdå, har en påse gått sönder?
Jag fäller ner stödet med en demonstrativ gest, natuligtvis rakt på mitt ben. Det gör skitont.
Jag - MEN TA EN PÅSE DÅ FÖR HELVETE!
Han - men ja ja....
Och han tar ääääntligen upp en påse, och den andra. och han bär in dem. Jag parkerar cykelfan i skjulet som står längst-fucking-bort på gården och SVÄR på att jag ALDRIG ska cykla på den igen.
Men när jag kommer in har han faktiskt packat upp allting och är jättegullig mot mig. Och jag smälter som smör. Som vanligt =)
Såhär ville jag göra med den...
1 kommentar:
Skicka en kommentar